Första halvåret 2010 hade 660 barn registrerats som ”försvunna” av Migrationsverket. Det handlar alltså om mellan 3-4 barn varje dag. På ett år blir det 1320 barn, om ”trenden” håller i sig. Av dessa 660 barn var 494 stycken fortfarande borta vid halvårsskiftet i juni. Alltså nästan 500 stycken, varav de flesta tros finnas kvar i Sverige, där de utnyttjas på olika vis, som arbetsslavar eller inom barnsexindustrin.
Vi på SBN har uppmärksammat ett av dessa försvunna barn i en Amber Alert artikel här på hemsidan om Lidija Sonki från Grums:
http://www.saknadebarn.org/2010/04/20/lidija-sonka-17-ar-ar-sparlost-forsvunnen-fran-grums/
Egentligen skulle vi behöva efterlysa 3-4 barn varje dag på vår hemsida! Men dessa barns öden är det inte många som hör något om. Det är dags att ändra på det nu! I debattartikeln nedan så kräver Ecpats ordförande och kommunikationsdirektören på IF tillsammans:
”Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?”
Det är precis samma krav som vi har ställt sedan flera år. Men inget händer egentligen! Enstaka politiker engagerar sig och försöker hjälpa de drabbade barnen. Men där stannar det. En del utredningar har iochförsig initierats av Regeringen, men de är fortfarande under utredning. Inget har blivit bättre, även om en del löften har getts. Tyvärr, måste vi svara er som skrivit debattartikeln, så tror vi inte att myndigheterna hade agerat bättre om barnen varit svenska.
I Sverige försvinner minst två barn i veckan enligt UD:s officiella statistik. Mörkertalet är enormt. Minst det dubbla och säkert tre eller fyra gånger så många. Det handlar om 200-500 barn per år, enligt vår uppskattning, där vi själva står i kontakt med otroligt många föräldrar ur ”mörkertalet” som av olika skäl inte vågar anmäla sina barns kidnappning till myndigheterna.
UD har heller ingen statistik över hur många barn som i realiteten återvänder. De talar om ”avslutade ärenden” som oftast ligger på aningen fler än antalet nya ärenden varje år. Men att ett ärende avslutas innebär inte per automatik att barnet har återvänt, utan kan istället innebära att ärendet har legat stilla för länge utan nyheter, eller att en utländsk, ibland korrupt domstol felaktligen dömt till kidnapparens fördel och vägrar återlämna barnet till sitt hemland Sverige.
Varför vill inte UD utreda siffrorna ordentligt och ta reda på hur många av dessa anmält bortförda eller kvarhållna barn som egentligen fått återvända hem? SBN har länge efterfrågat dessa siffror och vi anser att det är mer än rimligt att detta granskas och redovisas för allmänheten. Vi vet också, efter många års erfarenhet, att det finns länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen och som t.ex. står med på ”svarta listan” som USA presenterar. Varför har inte Sverige en svart lista över länder som vägrar följa internationella konventioner och återföra små svenska medborgare? Vi anser att det är av stor vikt att veta i förväg huruvida du som svensk förälder har någon som helst chans att få hem ditt barn från ett visst land, innan du ger dig in i den oftast mördande långsamma, psykiskt nedbrytande och dessutom oerhört kostsamma processen att slåss i utländsk domstol med hjälp av Haagkonventionen för att få hem ditt barn. För att stå där, tre år senare och inse att allting egentligen från början var totalt lönlöst, kan få även den starkaste förälder att totalt gå under. Åren har försvunnit, du har satts i personlig konkurs flera gånger och alla stridigheter har bara lett till en än mer infekterad situation där ditt barn sitter som den största förloraren utan någon som helst kontakt med dig eller Sverige och det liv det en gång hade och är ännu längre från ett återförande än det var i början av processen. Om du då dessutom får reda på att tre andra föräldrar innan dig har gått igenom samma mardrömsresa med samma intetgivande resultat, så finns det inte ord för att uttrycka din förtvivlan och hur förstörd du känner dig, för resten av ditt liv. Så många timmar, dagar, månader, år, tårar, skrik, förtvivlan, oro, rädslor, panik, ångest, kronor, resor, biljetter, telefonsamtal och krusade förhoppningar helt i onödan. Varför finns inte statistiken på vilka länder som bryter avtal om återförande av barn? Vi vet ju att dessa länder existerar. Ett exempel, bland många, på ett europeiskt land som på det fräckaste sätt har ignorerat Haagkonventionen är Bosnien. Trots att Sverige gett mer bistånd till landet än de flesta andra länder. Bosnien är inte ensamt, inte i Europa och särskilt inte i världen. Mängder av länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen, utan en enda reprimand från svenskt håll. Vi känner en stor frustration över detta och att det tillåts fortsätta. Det kommer att drabba så många fler barn. Inte bara svenska, utan alla barn som förs till dessa länder från andra länder. Deras hela liv ödeläggs med en flygresa och så många andra liv som är kvarlämnade utan dem. Föräldrar, syskon, vänner, skolkamrater, dagisvänner, mor- och farföräldrar, mor- och farbröder, mostrar och fastrar, kusiner, grannar… Sorgen sprider sig som ringar på vattnet. Så många barn har drabbats. Snart har sorgen nått oss alla.
I USA så behandlas just nu ett lagförslag om sanktioner mot länder som bryter mot bl.a. Haagkonventionen, vilket vi på SBN applåderar och följer med stort intresse. Så naturligt och självklart! Läs mer HÄR!
I debattartikeln om migrationsbarnen som försvunnit så skriver man vidare:
”De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.”
När det gäller de bortförda barnen så vill vi peka ut följande myndigheter: UD och ambassaderna, domstolarna, Polisen och Interpol, åklagarmyndigheterna samt ibland också Socialtjänsten, Skatteverket och Försäkringskassan. Deras brist på samarbete är stort och leder nästan alltid till att drabbade känner sig fallna mellan stolarna och att ärenden drar ut på tiden. De utlovade sex veckorna i Haagärenden hålls i praktiken aldrig. De flesta får vänta minst ett halvår. Andra ännu längre. När det gäller barn som förts till länder utanför Haagkonventionen så är verkligheten ännu råare.
SBN anordnade ett seminarium i Stockholm den 25 maj 2010, på Internationella Dagen för Försvunna Barn. Några av dem som talade förutom drabbade föräldrar var UD, Interpol, Polisen, Barnpsykolog, Riksdagspolitker, Socialtjänsten, Familjerättsadvokater, Rädda Barnen m.fl. Nästan alla var rörande överens om en sak: att det inte fungerar idag och att det inte finns någon samordning.
SBN har motionerat om just detta tillsammans med Riksdagsledamot Annelie Enochson, men motionen avslogs tyvärr: Motion 2009/10:C256, Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn.
Om vi slår ihop siffrorna från Migrationsverket med siffrorna från UD och vår uppskattning om mörkertalet så hamnar vi på nästan kanske 2000 barn per år.
Hur länge ska Myndighetssverige fortsätta att blunda för problemen med barn som försvinner? Hur länge till? Hur många barn ska utsättas för det omänskliga i att försvinna? Imorgon är det fyra nya. I övermorgon ytterligare fem. Vad väntar vi på?
Låt oss införa Amber Alert systemet i Sverige NU och starta en samordningscentral för dessa ärenden. Någon som SBN mer än gärna hjälper till med. Vi ville ha börjat redan igår… Kan vi börja imorgon?
Det är som sagt Ecpat och Försäkringsbolaget IF som tillsammans har skrivit en Debattartikel i DN idag som ni kan läsa genom att klicka HÄR eller läs nedan.
Problemet har också uppmärksammats av Aftonbladet HÄR och Expressen HÄR.
”494 barn försvann i Sverige under första halvåret i år”
Publicerat i dag. 00:50
Ecpat och försäkringsbolaget If: Oacceptabelt att barn försvinner i migrationsprocessen. Polisen och andra myndigheter måste ingripa. Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Det är därför oacceptabelt att barn i Sverige försvinner varje år – utan att myndigheterna tar ett samlat ansvar. Av 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari och juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni. Ingen vet vad som hänt dem, men omständigheter tyder på att många finns kvar i landet. Vi kräver att Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen vidtar åtgärder för att hindra att barn på det här viset försvinner i migrationsprocessen, skriver Helena Karlén och Katarina Mohlin.
Varje år kommer flera tusen barn till Sverige för att söka trygghet och ett nytt liv. Problemen med hur ensamkommande asylsökande barn tas om hand har periodvis diskuterats livligt. Ecpat för i dagsläget dialog med Migrationsverket om hur mottagningen av barn kan förbättras för att öka barnens säkerhet. Cecilia Malmström, vår svenska EU-kommissionär med ansvar för migrations- och polisarbete inom EU, har lagt ett förslag om att ensamma flyktingbarn som kommer till EU bör få ett eget ombud, och de politiska ungdomsförbunden krävde nyligen att Sverige slutar utvisa ensamma barn till exempelvis Malta och i stället låter dem få sina asylskäl prövade i Sverige (DN Debatt 17/8).
Detta är bra men inte tillräckligt. Även andra kategorier barn än ensamkommande är i riskzon för exploatering och annan kriminell verksamhet. Det gäller bland annat barn som söker uppehållstillstånd på anknytning till en i Sverige bosatt vuxen, så kallade senkommande barn, men även asylsökande barn som kommer till Sverige tillsammans med vuxna som påstår sig vara vårdnadshavare eller släkt. Ecpats dialog med Migrationsverket har lett till förbättringar i skyddet av barn men än finns mycket kvar att göra.
Det finns tecken på att en del barn som får uppehållstillstånd på anknytning inte folkbokförs, varför misstankar finns om brott. Andra misstankar gäller barn som reser in på så kallade look-alike pass. Ecpat uppmärksammades vid tillfälle av gränspolis på ett misstänkt fall där en kvinna med utländsk bakgrund rest ut ur Sverige ensam, enligt uppgift ett dussintal gånger under ett år. Vid hemresorna till Sverige hade hon varje gång med sig två nya barn, vilka registrerades som ”hennes”. Ingen vet i dag var de barnen finns. Ärendet lades ner på grund av bristande bevisning.
I anknytningsärenden finns möjlighet att göra DNA-analys om utredningen inte har kunnat visa att den uppgivna föräldern verkligen är släkt med barnet, men denna möjlighet finns inte i asylärenden. Långtifrån alla som felaktigt uppger sig vara släkt med barn som söker uppehållstillstånd i Sverige vill något illa. Många gånger finns en uppriktig önskan om att ta hand om barnet. Men så länge systemet möjliggör handel med barn kommer luckor att utnyttjas av människohandlare, eftersom handel med barn är en lukrativ bransch där barns kroppar kan säljas om och om igen.
SVT:s ”Uppdrag Granskning” gjorde 2004 en dokumentär som pekade på att ett hundratal barn tagits till Sverige illegalt, exempelvis genom att registreras som senkommande barn. Att registrera ett barn hos Migrationsverket som ”sitt” för att sedan lämna bort det till organiserad brottslighet, kunde löna sig med upp till 7.000 dollar, enligt ett vittnesmål i dokumentärfilmen.
Av de 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari till juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni månad. Majoriteten av dessa är inte ensamkommande barn (118 st) utan barn i familj (376 st), men där hela familjen eller familjens barn försvunnit. Ingen kan svara på vad som hänt dessa barn, men omständigheter tyder på att många fortfarande befinner sig i Sverige. Då dessa barn sannolikt är utan socialt skyddsnät är de sårbara för exploatering, bland annat inom sexhandeln, som hushållsslavar eller liknande.
Att barn i Sverige fortfarande försvinner, år efter år, utan att ett samlat ansvar tas från offentligt håll, är oacceptabelt. De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.
I dag finns varken statistik eller analyser för att förutse nya risksituationer. Det saknas även tydliga nationella rutiner och samarbeten mellan myndigheterna. Viktigast av allt är att alla barn ska ha rätt till samma skyddsnät, oavsett hur de kommer till Sverige. Skillnaderna är i dag stora mellan hur väl kommuner behandlar ärenden med barn i migrationsprocessen. En gemensam arbetsprocess för kommunerna måste tas fram. Barn i riskzon för exploatering ska inte behöva stå utan skydd för att de har oturen att hamna i en del av Sverige där rutiner och samarbeten saknas.
Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Varje barns försvinnande bör utredas som misstanke om brott och personer som utpekas som kurirer ska utredas noggrant. Vidare behövs ett effektivt internationellt rättsligt samarbete för att snabbt kunna utreda misstankar och en lagändring för att möjliggöra DNA-analys i asylärenden om misstanke finns att familjeförhållandena inte stämmer, utan att rör sig om människohandel eller annan exploatering. För att underlätta samarbetet mellan ansvariga myndigheter bör en central koordinerande grupp övervaka systemet så att alla barn i riskzon uppmärksammas, inte enbart ensamkommande.
Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?
Helena Karlén
ordförande Ecpat Sverige
Katarina Mohlin
kommunikationsdirektör försäkringsbolaget If
Fotnot. Försäkringsbolaget If delar på tisdag ut stipendiet Säkerhetsnålen till Sandra Atler, jurist på Ecpat, för hennes arbete mot barnsexhandel och barnpornografi. Prisutdelare är EU-minister Birgitta Ohlsson. Ifs Säkerhetsnål är ett stipendium på 50.000 kronor och går till en ung person som brinner för att stötta och hjälpa andra unga i svåra situationer. Stipendiet delas ut en gång per år.
